Intagnings-CTG: rutin i Sverige, avrådd i Norge, Danmark, Island, Storbritannien och Kanada

Intagnings-CTG är ett kort test som görs när du kommer in till avdelningen, oftast tjugo till trettio minuter med två bälten över magen, innan förlossningen har kommit igång på allvar. Tanken är att fånga det barn som redan är påverkat innan värkarbetet börjar tära på det. Det här handlar bara om de där första tjugo minuterna. Kontinuerlig övervakning under resten av förlossningen är en annan fråga med ett eget svar. Testet kom till Norden i slutet av åttiotalet efter en studie av Ingemarsson och medarbetare 1986, som visade bättre träffsäkerhet för intagningstest än för att lyssna på hjärtljuden. Socialstyrelsens genomgång 2001 skrev att det kunde vara av värde. Sedan dess har frågan prövats i randomiserade studier, och de säger något annat.

Cochranes översikt (Devane och medarbetare, 2017) samlade fyra randomiserade studier med 13 296 kvinnor. Intagnings-CTG ökade kejsarsnitten (relativ risk 1,20), gjorde att fler blev kvar i kontinuerlig övervakning resten av förlossningen (relativ risk 1,30) och ledde till fler skalpblodprov på barnet (relativ risk 1,28). Ingen skillnad syntes i det som väger tyngst: perinatal dödlighet eller instrumentella förlossningar. Författarnas egen slutsats är att de inte fann något stöd för intagnings-CTG hos friska kvinnor, och att testet sannolikt ökar kejsarsnitten med ungefär tjugo procent.

Sedan dess har bilden faktiskt mjuknat, och det ska sägas rakt. En uppdaterad genomgång (Tome och medarbetare, BJOG 2025) lade till en femte studie och kom upp i 16 341 kvinnor. Där försvann kejsarsnittssignalen och blev inte längre statistiskt säkerställd (relativ risk 1,09). Det som stod kvar var kedjan: fler kopplas till kontinuerlig CTG efter testet (relativ risk 1,23). Ingen nytta syntes för barnet i något av måtten, och slutsatsen blev densamma som tidigare, att lyssna med jämna mellanrum räcker vid frisk graviditet. Ökningen av kejsarsnitt är alltså osäkrare än den såg ut 2017. Att nyttan uteblir är den del som inte har rört sig.

Det svenska är att vi gör det ändå. SBU gick igenom frågan 2015 och konstaterade att samtliga 46 svenska förlossningsenheter använde intagningstest med CTG när praxis senast kartlades nationellt, 2007. SBU skriver i klartext: de under senare år förda diskussionerna om nyttan av intagnings-CTG har sannolikt inte påverkat praxis i Sverige i någon större utsträckning. I samma rapport står att intagnings-CTG vid lågriskförlossning inte längre rekommenderas i Norge, Danmark, Island, Storbritannien och Kanada. WHO avråder också från det, i sina rekommendationer om förlossningsvård från 2018. Sverige är undantaget bland våra grannar, och det bygger inte på annan forskning utan på samma.

Två saker gör bilden ärligare. SBU påpekar själv att andelen avvikande kurvor i studierna var mycket hög, 21,5 procent i en av dem, mot 0,6 till 4,1 procent i svenska och norska studier. Om svenska barnmorskor har en högre tröskel för vad som räknas som avvikande blir kedjan av ingrepp mindre här än i studierna. Och siffran att alla enheter gör testet är från 2007. Vi har inte hittat någon nyare nationell kartläggning, så hur det ser ut i dag vet vi inte säkert. Det som är väl belagt är att inget av detta gäller en riskgraviditet. Vid minskade fosterrörelser, blödning, missfärgat fostervatten, havandeskapsförgiftning eller igångsättning är tät övervakning motiverad från början, och de kvinnorna var uteslutna ur samtliga studier.