Jag vet det av två skäl. Det ena är att jag har varit doula i över tjugo år och varit med vid fler födslar än jag kan räkna. Det andra är att jag har fött åtta egna barn, varav fyra hemma, och lärt mig skillnaden på det hårda sättet.
Första gången var jag tjugoett. Det gick bra, sägs det, för barnet var friskt och jag överlevde. Men jag minns inte värkarna. Jag minns att jag låg i en säng och hörde rummet prata över huvudet på mig. Det ena beslutet efter det andra om min kropp utan att någon egentligen vände sig till mig. Min man satt bredvid och var tyst, för han visste inte vad han skulle säga. De skulle ju rädda mig och vårt barn. Jag var också tyst. Orkade inte försöka förklara. Orkade inte ifrågasätta.
Det tog flera år innan jag förstod att jag bar på något därifrån, och ännu längre innan jag fick veta att det har ett namn och drabbar ungefär var sjätte kvinna.
Obstetriskt våld.
Den dagen jag förstod det bestämde jag mig. Ingen kvinna ska behöva känna sig som åskådare till sin egen förlossning. Därför valde jag att utbilda mig till Doula.
De sju barnen som kom efter lärde mig resten. Andra gången var jag arg nog att leta tills jag hittade barnmorskor som ställde sig bredvid mig istället för ovanför, och jag födde hemma. Tredje och fjärde likadant. Det femte hade så bråttom att min man nästan tog emot honom själv i poolen. Barnmorskorna kom tjugo minuter innan han var ute.
Sedan flyttade vi till Finland, och där tog det stopp. Jag hade fått en bit av livmodertappen bortopererad några år innan, och alla jag frågade sa att det inte spelade någon roll för en förlossning. Det stämde inte. Sjukhuset såg mig inte som en kvinna som skulle föda, utan som en risk.
De äldre barnens storlek, siffror i journalen. De la mig på rygg och tittade på skärmen i stället för på mig. Sjutton timmar, tio av dem gråtandes, en bristning av tredje graden, en blödning, en operation. Jag åkte hem med blodvärde åttio och ett band till mitt barn som jag fortfarande, åtta år senare, håller på att läka.
Inför min sjunde födsel grät jag mig till en remiss tillbaka till Sverige. Hon var ute tjugo minuter efter att vi kommit innanför sjukhusets dörrar, och sedan upprepade sig allt: moderkakan satt kvar, ännu en blödning, ännu en operation, och jag ensam på uppvaket utan att veta var mitt nyfödda barn fanns. Själva födseln var fin. Det var allt runt omkring som inte var det.
Den åttonde födseln fick bli min upprättelse. Den här gången skrev jag en plan som ingen kunde prata bort. Den barnmorska som inte passade mig bytte jag ut. Den som kom istället förstod mig utan ord och höll läkaren utanför dörren eftersom hon förstod att det var nödvändigt för att jag skulle kunna föda som jag önskade. Jag fick föda i vatten, ostörd. Och moderkakan kom enkelt och jag blödde knappt. På sjukhuset, men på mina villkor, inte deras.
Fyra hemma, fyra på sjukhus. Det är i avståndet mellan dem jag har lärt mig mycket av det jag kan idag, och det jag lärt mig är enkelt: det avgörande är aldrig byggnaden eller apparaterna. Det är människan närmast dig och vad hon innerst inne tror om din kropp.
Inte styrd. Inte tystad av övervakning. En kvinna som gör det kvinnor har gjort i hundratusentals år.
Jag är inte rädd för att föda. Jag har varit med alldeles för många gånger för det. Det som stör mig är ett system som gör födandet farligt och sedan pekar på faran som skäl att finnas till.
Ta bort stressen, klockan och den okända människan som hanterar dig som en behållare, en lista att bocka av, som rutiner att genomföra, så finns en kvinna kvar som redan kan.
Det är ingen tro, det är det forskningen visar. Att där barnmorskan tar hand om den normala födseln, ingreppen hålls nere och någon stannar med kvinnan hela vägen, där föds barn tryggast i världen.
Så det är vad jag gör.
Jag är stenhård med dina rättigheter och samtidigt mjuk med din rädsla. Och jag har lärt mig att det går att vara båda samtidigt. Jag håller din hand vid tre på natten när din man har somnat på soffan. Jag svarar på meddelandet du skickar vid midnatt om att något känns fel. Jag sitter kvar i tystnaden efteråt utan att fylla den med råd.
Och jag säger sådant du behöver höra, för du kommer inte till mig för medhåll utan för att någon verkligen ska lyssna på dig och finnas kvar hela vägen.
Min profession är inte en tjänst man bokar. Det är en relation, från de två strecken på testet till långt efter att barnet kommit ut i ljuset. Ingen blir rustad för en förlossning och tiden efter den på en helgkurs. Det tar den tid det tar, och den tiden har jag. Ingen mottagning, inget väntrum, ingen personal. Utan närvaro, ett helt livs erfarenhet och tålamodet att sitta kvar tills du själv vet vilken förlossning du vill ha, och hur du gör för att skapa möjligheter att få den.
Kort om mig: doula i över tjugo år, aktiv baby-instruktör, amningsrådgivare, mamma till åtta. Jag har bott i fem länder, undervisat mina barn hemma och byggt det här från ingenting. Varje land jag levt i har visat mig samma sak från ett nytt håll, att hur vi behandlar den som föder säger allt om hur vi ser på kvinnor, barn och familjer.
Du behöver ingen som talar om för dig hur man föder. Du behöver någon som står kvar bredvid dig medan du minns att du redan kan!
Vid din sida,
Therése