Bärselen och höftlederna: mätt position, inte mätt utfall

Höftleden hos ett nyfött barn är inte färdig. Ledskålen är grund och formas av att lårbenshuvudet ligger rätt och rör sig. Därför spelar benens läge roll, och därför är det ena kända sambandet så tydligt: att linda ett spädbarn hårt med raka ben ökar risken för höftledsluxation. Japan är exemplet alla hänvisar till. Där var luxation vanligt, omkring 3,5 procent av alla nyfödda, i en kultur där benen hölls raka i lindningen. En nationell kampanj från mitten av sjuttiotalet lärde ut att benen ska få vara böjda och isär, och förekomsten föll till under 0,2 procent.

Sedan mätningen som gäller bärselar. 22 friska fullgångna barn, i snitt drygt fyra månader gamla, filmades med rörelseanalys och mättes med elektroder i fem lägen: i Pavliksele, i abduktionsortos, i inåtvänd mjuk bärsele, i famnen och i bilbarnstol. Pavlikselen och ortosen är behandling, alltså det läge ortopeder aktivt sätter en dysplastisk höft i. Höftpositionen i den mjuka bärselen låg nära Pavlikselens. Muskelaktiviteten var lägst av allt i bilbarnstolen. Författarna skriver själva att fler studier behövs för att förstå vad kroppsläget betyder för utvecklingen. De mätte var benen hamnade, inte hur höfterna sedan blev.

Där ska man stanna. Ingen har följt friska barn som bärs mycket och friska barn som inte bärs och jämfört höftlederna efteråt. Att positionen liknar behandlingens är ett rimligt skäl att välja en sele som stödjer låret ut till knävecket framför en som låter benen hänga rakt ned, men det är inget bevis för att selen skyddar. Åt andra hållet finns lika lite: inget visar att en vanlig barnvagn eller ett babyskydd orsakar höftdysplasi hos ett friskt barn.

Svensk vård fångar upp det som ändå går fel. Alla nyfödda undersöks med Ortolanis och Barlows test på BB, och höfterna kontrolleras igen på BVC vid fyra veckor, sex månader och ett år. I Malmö hade 6,6 av 1000 nyfödda instabil eller luxerbar höft, vilket motsvarar 600 till 700 barn om året i landet, och omkring 500 behandlas årligen med von Rosen-skena eller liknande. Utan screening skulle 100 till 150 fall upptäckas sent varje år. Med screening upptäcktes i snitt 13 per år. Programmet fungerar. Värt att notera är samtidigt att Rikshandbokens avsnitt om höftundersökningen inte säger ett ord om hur barnet bör bäras eller lindas.

En sak till är mätt om bärandet, och den handlar inte om höfter. I en randomiserad studie med 99 mamma-barn-par fick ena gruppen bära sitt barn extra mycket, utöver amning och tröst. Vid sex veckors ålder grät och gnällde de barnen 43 procent mindre, 1,23 timmar per dygn mot 2,16, och 51 procent mindre under kvällstimmarna. Det är den tydligaste enskilda mätningen om bärande som finns, och den gäller gråten.