Barnvagnen och bärandet

En sittdel är godkänd från ungefär sex månader, när barnet har nackstyrka nog att hålla upp huvudet självt. Fram till dess ligger barnet plant i liggdelen. Det är alltså ett barn som redan sitter stadigt som frågan gäller, och för det barnet finns ingen forskning om sitsens form. Ingen har följt barn i skålad respektive plan sittdel och jämfört hur det gick, varken för ryggen, höfterna eller motoriken.

Ordet i sig betyder ingenting bestämt. Ergonomisk är inte skyddat, ingen myndighet definierar det, och två tillverkare kan mena helt olika saker med det. Det finns inget krav på att en sittdel som kallas ergonomisk ska vara utformad på något särskilt sätt, och ingen mätning som säger vad den i så fall borde uppfylla.

Kritiken mot skålformen är ett resonemang om kroppen, och den kommer från fysioterapeuter. Invändningen är att en djup skål ger så mycket stöd att barnet inte behöver balansera överkroppen själv, och att en lutande sits i kombination med lutat ryggstöd låser bäckenet i ett läge barnet inte kan ta sig ur. En plan sits med rak rygg som går att fälla låter barnet arbeta själv och byta vinkel i höft och knä. Det låter rimligt, och det kan mycket väl stämma. Men de som för resonemanget är själva tydliga med att beläggen saknas, och det ska läsas som just ett resonemang. Påståendet att sittställningen formar barnets bakhuvud dyker ofta upp i samma sammanhang, och det har inget stöd alls.

Ett ställe där utformningen ändå betyder något är sittdelar som säljs som användbara redan från födseln. Där avgör inte etiketten utan om sitsen verkligen går att fälla helt plant. Fälls den plant fungerar den som en liggdel. Stannar den i mellanläget mellan liggande och sittande sitter en nyfödd halvupprätt, och det är en annan sak än en sittdel, med egna och betydligt bättre undersökta frågor.

Det finns en mätning som säger något om vad utrustning gör med en kropp. 22 friska fullgångna barn mellan två och sex månader fick elektroder på nacke och rygg, och muskelaktiviteten mättes i fem lägen: på magen, på rygg, i famnen, i bärsele och fastspänd i bilbarnstol. Ryggmusklerna arbetade mest i magläge. Nackmusklerna arbetade minst i bilbarnstolen. Mellan famnen och bärselen fanns ingen skillnad alls. Väntat, kanske, men nu mätt: ju mer stödet håller barnet, desto mindre gör barnet själv.

Samma studie frågade föräldrarna hur dygnet såg ut. Barnen låg på magen 12 procent av sin vakna tid, tillbringade 43 procent i ryggliggande utrustning och 44 procent i famnen eller upprätt i bärsele. En ny amerikansk enkätstudie i en tidskrift för barnfysioterapi landade i drygt fem timmar per dygn i sittande utrustning sammanlagt. Mer tid i utrustning hängde ihop med sämre finmotoriska poäng, och långa pass i lägeskuddar med sämre grovmotorik. Men samma studie fann ingen koppling till övervikt, och ingen försening i de flesta utvecklingsområden. Det är en tvärsnittsstudie byggd på vad föräldrar minns och uppskattar. Den visar samband, inte orsak, och ett barn som redan rör sig mindre hamnar också oftare i utrustning.

Skallasymmetrin är den bäst mätta följden. I en kanadensisk studie undersöktes 440 friska fullgångna barn vid sju till tolv veckors ålder, och 205 av dem hade någon grad av platt bakhuvud. Det blir 46,6 procent, alltså nästan varannat barn. Läs andra ledet också: 78,3 procent av dem hade den lindrigaste formen. Det här är i grunden priset för ryggläget i sängen, som räddar liv, och Rikshandboken skriver rakt ut att ryggläget har ökat förekomsten. Svensk barnhälsovård ber sköterskan fråga om barnet ligger mycket på rygg eller sitter i babysitter långa stunder, eftersom ett platt bakhuvud kan vara tecken på att barnet rör sig för lite. Råden är vaket magläge, att bära barnet mycket och att variera huvudets läge. Utan åtgärder sitter asymmetrin oftast kvar. Med tidiga råd är prognosen god.

Container baby syndrome, som det heter på engelska, är samlingsnamnet amerikanska fysioterapeuter satte på mönstret med platt bakhuvud, sned nacke och senare motoriska milstolpar. Värt att veta är att det inte är en diagnos. Det är en klinisk observation som har fått ett namn, och namnet låter bestämdare än underlaget är.

Höftleden hos ett nyfött barn är inte färdig. Ledskålen är grund och formas av att lårbenshuvudet ligger rätt och rör sig. Därför spelar benens läge roll, och därför är det ena kända sambandet så tydligt: att linda ett spädbarn hårt med raka ben ökar risken för höftledsluxation. Japan är exemplet alla hänvisar till. Där var luxation vanligt, omkring 3,5 procent av alla nyfödda, i en kultur där benen hölls raka i lindningen. En nationell kampanj från mitten av sjuttiotalet lärde ut att benen ska få vara böjda och isär, och förekomsten föll till under 0,2 procent.

Sedan mätningen som gäller bärselar. 22 friska fullgångna barn, i snitt drygt fyra månader gamla, filmades med rörelseanalys och mättes med elektroder i fem lägen: i Pavliksele, i abduktionsortos, i inåtvänd mjuk bärsele, i famnen och i bilbarnstol. Pavlikselen och ortosen är behandling, alltså det läge ortopeder aktivt sätter en dysplastisk höft i. Höftpositionen i den mjuka bärselen låg nära Pavlikselens. Muskelaktiviteten var lägst av allt i bilbarnstolen. Författarna skriver själva att fler studier behövs för att förstå vad kroppsläget betyder för utvecklingen. De mätte var benen hamnade, inte hur höfterna sedan blev.

Där ska man stanna. Ingen har följt friska barn som bärs mycket och friska barn som inte bärs och jämfört höftlederna efteråt. Att positionen liknar behandlingens är ett rimligt skäl att välja en sele som stödjer låret ut till knävecket framför en som låter benen hänga rakt ned, men det är inget bevis för att selen skyddar. Åt andra hållet finns lika lite: inget visar att en vanlig barnvagn eller ett babyskydd orsakar höftdysplasi hos ett friskt barn.

Svensk vård fångar upp det som ändå går fel. Alla nyfödda undersöks med Ortolanis och Barlows test på BB, och höfterna kontrolleras igen på BVC vid fyra veckor, sex månader och ett år. I Malmö hade 6,6 av 1000 nyfödda instabil eller luxerbar höft, vilket motsvarar 600 till 700 barn om året i landet, och omkring 500 behandlas årligen med von Rosen-skena eller liknande. Utan screening skulle 100 till 150 fall upptäckas sent varje år. Med screening upptäcktes i snitt 13 per år. Programmet fungerar. Värt att notera är samtidigt att Rikshandbokens avsnitt om höftundersökningen inte säger ett ord om hur barnet bör bäras eller lindas.

En sak till är mätt om bärandet, och den handlar inte om höfter. I en randomiserad studie med 99 mamma-barn-par fick ena gruppen bära sitt barn extra mycket, utöver amning och tröst. Vid sex veckors ålder grät och gnällde de barnen 43 procent mindre, 1,23 timmar per dygn mot 2,16, och 51 procent mindre under kvällstimmarna. Det är den tydligaste enskilda mätningen om bärande som finns, och den gäller gråten.