Avnavlingen

När barnet föds finns fortfarande ungefär en tredjedel av dess blodvolym kvar i moderkakan och navelsträngen. Efter födseln fortsätter navelsträngen att pulsera och för det blodet vidare till barnet. Klipps navelsträngen direkt stannar en stor del kvar i moderkakan i stället för att hamna där det hör hemma, hos barnet. Att vänta med att klippa tills navelsträngen slutat pulsera, tills den är vit och slapp, kallas sen avnavling och låter hela överföringen ske.

Nyttan är väl belagd. Cochranes översikt (McDonald med flera, 2013) visar att sent avnavlade barn föds med högre blodvärde och bättre järndepåer, och att tidigt avnavlade barn har mer än dubbelt så hög risk för järnbrist vid tre till sex månaders ålder. En svensk studie (Andersson med flera, Uppsala, 2011) följde barnen till fyra månader: andelen med järnbrist sjönk från 5,7 till 0,6 procent, och järn har betydelse för hjärnans utveckling. Det enda man ibland hör som invändning är gulsot, men den tål att sättas i proportion. Gulsot är normalt och väntat hos de flesta nyfödda, och Cochrane såg ingen ökning av själva gulsoten vid sen avnavling, bara att ungefär två procent fler barn fick en kort tids ofarlig ljusbehandling. Det är ingen verklig nackdel, bara något litet att känna till. Sverige rekommenderar sen avnavling för det friska barnet sedan 2008. Men tiden är fel sätt att mäta det på. Överföringen är klar först när navelsträngen slutat pulsera och blivit vit och slapp, och det är barnets kropp som avgör när, inte en klocka.

Men här kommer det som är svårare att försvara. Rekommendationen från 2008 gällde bara det pigga barnet. Det medtagna barnet, som föddes slappt och behövde hjälp att andas, klipptes tvärtom loss direkt och bars bort till återupplivningsbordet. Klipp och spring. Just det barnet har mest att vinna på blodet och syret från moderkakan medan det försöker få igång andningen. Nepcord III (Anderssons grupp, 2019) lottade medtagna nyfödda till återupplivning med intakt navelsträng eller till att klippa först. De med intakt navelsträng hade högre syremättnad efter tio minuter, 90 mot 85 procent, och högre Apgar, och de började andas tidigare, utan tecken på skada. Ändå undantog den internationella riktlinjen ILCOR de här barnen så sent som 2021, och det var först 2025 som återupplivning med intakt navelsträng vägdes in för dem. De sjukaste barnen fick alltså vänta ett drygt decennium längre än de friska på det de behöver mest.

En gammal farhåga förtjänar att bemötas rakt: att barnet skulle få för mycket blod av att man väntar. Den håller inte. Placentatransfusionen är självreglerande, barnet är byggt för att ta emot hela den, inte för att översvämmas, och de teoretiska riskerna om övertransfusion och för tjockt blod har inte dykt upp i de randomiserade studierna, varken hos fullgångna eller för tidigt födda. Den lindriga förhöjning av röda blodkroppar som ibland mäts första dygnet är godartad och går över av sig själv. Det som finns kvar av att behöva klippa snabbt är enstaka akuta lägen, som en stor blödning hos mamman. Poängen är att avvägningen har ändrats i takt med att kunskapen kommit ikapp, långsammare för det medtagna barnet än det borde. För dig som föder är sen avnavling inte något du ska behöva be om. För det friska barnet är det standard, och du kan förvänta dig det. Och skulle barnet födas medtaget är det just då blodet behövs allra mest, så kräv att de återupplivar med navelsträngen kvar.