Bäckenbottenbedövning: pudendusblock, paracervikalblock och lokalbedövning, riktad hjälp för ett moment
Riktade bedövningar för utdrivning, sugklocka eller sutur, inte för hela förlossningen. Pudendusblocket ger fullgod bedövning i bara omkring hälften av fallen, och paracervikalblocket bär en fosterbradykardirisk som gjort att det mest övergivits.
Det finns lokala bedövningar som slår ut känseln i ett avgränsat område i stället för i hela nedre kroppen: pudendusblock i utdrivningen och vid sugklocka, lokalbedövning i mellangården vid sutur, och det äldre paracervikalblocket. De påverkar inte värkarbetet, men bedövar bara en del och är ofta ofullständiga.
Till skillnad från epiduralen, som bedövar hela nedre kroppen, finns bedövningar som slår ut känseln i ett litet område inför ett bestämt moment. De sprutas in där de behövs, verkar på några minuter och påverkar inte värkarna eller värkupplevelsen högre upp. Tre används i svensk förlossningsvård: pudendusblock, lokalbedövning i mellangården, och det äldre paracervikalblocket.
Pudendusblocket lägger lokalbedövning nära pudendusnerven, som utgår från korsryggens nedersta nervrötter och försörjer nedre slidan, mellangården och bäckenbotten. Det sätts oftast via slidan, sent i utdrivningsskedet, vid sugklocka eller tång, och inför en sutur. Haken är att det ofta inte tar fullt ut. Fullgod bedövning uppnås i ungefär hälften av fallen via slidan och bara i var fjärde via mellangården, något som en klassisk studie fångade redan i sin titel: pudendusblock, en felaktig benämning? Därför fyller man ofta på med lokalbedövning i mellangården. Krystreflexen kan också försvinna, hos ungefär en av tre. Riskerna är få men verkliga: injektionssmärta, sällsynt hematom eller infektion, och den ovanliga men allvarliga systemiska förgiftningen om bedövningen råkar hamna i ett blodkärl.
Paracervikalblocket är äldre. Bedövningen sprutas då vid livmoderhalsen och verkar i öppningsskedet. Det gav god smärtlindring hos omkring tre av fyra, men bär en tung baksida: fosterbradykardi, att barnets hjärtljud faller, hos i snitt omkring 15 procent, med stora skillnader mellan studier. Troligen tas bedövningen upp nära livmoderns kärl och drar ihop dem, så att blodflödet till barnet minskar en stund. Det är huvudskälet till att paracervikalblocket i stort har övergetts i svensk förlossningsvård, där det finns effektivare och säkrare alternativ.
Den tredje, lokalbedövning i mellangården, är standard och lågrisk. Lidokain sprutas i mellangården före ett klipp eller före suturering av en bristning och gör det momentet smärtfritt. En ärlig detalj: sitter en epidural redan, tillför den extra sprutan lite, eftersom området redan är bedövat. Sammantaget är det här riktade verktyg för ett avgränsat moment, inte smärtlindring för hela förlossningen. De stör inte värkarbetet och kräver ingen kontinuerlig övervakning, men de bedövar bara en del, och pudendusblocket ofta ofullständigt.
~50%
fullgod bedövning av pudendusblock (via slidan)
~15%
fosterbradykardi efter paracervikalblock, skälet det övergavs
ett moment
riktad bedövning, inte för hela förlossningen
Varför det spelar roll
De här bedövningarna dyker ofta upp sent och snabbt, inför en sugklocka, ett klipp eller en sutur, och då gör de verklig nytta i just det momentet. Det är värt att veta att de är riktade och ibland ofullständiga, att pudendusblocket kan behöva fyllas på, och att paracervikalblocket har en baksida för barnet som gjort att det nästan försvunnit. Fråga vad bedövningen är till för och vad den täcker, så vet du vad du får.
Det här är ett fynd ur forskningsbiblioteket bakom Ljusmor. Allt går att spåra till en studie, ett dataset eller en systematisk översikt.