Hjärnan under graviditeten: den förändras, och kommer delvis tillbaka

Så sent som 2017 skrev forskarna att graviditetens effekter på hjärnan var så gott som okända. Det året skannade Hoekzema med flera 25 förstföderskor före och efter graviditeten och jämförde dem med 20 kvinnor utan barn, 19 blivande pappor och 17 män utan barn. Hos mammorna minskade den grå substansen, främst i områden som används för att förstå andra människor. Förändringen var så enhetlig att den räckte för att avgöra vilka av kvinnorna som hade varit gravida mellan mätningarna, och den fanns kvar minst två år efter födseln.

Den största studien hittills (Servin-Barthet med flera, 2025) skannade 127 förstföderskor före graviditeten, två gånger under den och två gånger efter. Den grå substansen hade minskat med 2,7 procent redan i andra trimestern och med 4,9 procent i slutet av graviditeten. Fram till sex månader efter födseln ökade den sedan med 3,4 procent, men den var ännu inte helt tillbaka. Studien följde också 20 kvinnor vars kvinnliga partner blev gravid, alltså kvinnor som blev mammor utan att själva bära barnet. Hos dem syntes ingen sådan förändring. Det tyder på att det är graviditeten själv som driver förändringen. Hur barnet föddes och hur mamman ammade påverkade inte återhämtningen.

Ett sätt att förstå det är tonåren. När forskarna jämförde 25 förstföderskor med 25 tonårsflickor (Carmona med flera, 2019) skilde sig förändringarna inte åt i ett enda av de mått de tittade på. Hjärnbarken blev tunnare och fårorna i den grundare, på samma sätt hos båda. Forskarna tror att hjärnan, precis som i tonåren, finslipas till ett mer specialiserat system inför det som väntar. Mindre betyder här inte sämre, för minskningarna är inte kopplade till sämre förmåga.

Vad som händer på lång sikt vet ingen säkert. En uppföljning sex år efter födseln (Martínez-García med flera, 2021) såg att det mesta av minskningen fanns kvar, men då var bara sju mammor och fem kvinnor utan barn kvar i studien. Rotterdamstudien, som undersökte 2 834 äldre kvinnor, såg tvärtom att kvinnor som fött barn hade mer grå substans än kvinnor utan barn. Den studien är en ögonblicksbild och kan inte skilja graviditeten från åren som förälder. Författarna påpekar själva att kvinnor som blir mammor kan ha skilt sig från andra redan från början.

Det finns skäl att inte dra fynden för långt. De studier som följt samma kvinnor över tid är få. Den största har 127 mammor, de andra 25 eller färre. När sexårsuppföljningen kom 2021 hade ingen annan studie följt mammorna längre än två år. Författarna till den största studien skriver själva att en del av förändringen kan bero på att vätskan i hjärnan ökar och trycker ihop vävnaden. Och kopplingen till anknytningen är svagare än det brukar låta i rubrikerna. Av alla mått på anknytning höll bara ett, och det gällde hur mycket hjärnan återhämtade sig efter födseln, inte hur mycket den minskade under graviditeten. Mammans välmående förklarade ungefär hälften av det sambandet.