Matrescens: att bli mamma tar tid

Dana Raphael var medicinsk antropolog och forskade om födsel och amning. Doula är ett grekiskt ord för tjänarinna, och hon var den första som använde det om en kvinna som stöttar en ny mamma. Först gällde det amningen, senare förlossningen. På 1970-talet gav hon oss också ordet matrescens, tiden då en kvinna blir mamma. Hon skrev att en födsel inte automatiskt gör en kvinna till mamma, och att det behövdes forskning om hur lång tid det tar.

Sedan föll ordet i stort sett i glömska i ett halvt sekel. Aurelie Athan vid Columbia, som har tagit upp det igen, beskriver matrescens som något individuellt som börjar om med varje barn och kan pågå livet ut, utan ett tydligt slut. Hon jämför det med tonåren och skriver själv att jämförelsen inte är perfekt. Poängen är att förvirringen efter en så stor förändring kan vara väntad, inte ett tecken på att något är fel.

En genomgång av 27 studier om övergången till moderskap (Hwang med flera, 2022) beskriver förändringen i kroppen, i psyket, i hur omgivningen ser på en och i relationerna, både till barnet och till alla andra. Den kan upplevas som en förlust av självständighet, tid, utseende och yrkesidentitet. Glädje och oro, ensamhet och stolthet kan finnas samtidigt.

Athan menar också att forskningen och vården har en slagsida. Mammors upplevelser behandlas gärna som sjukdom, medan det som är normalt i en så stor omställning har studerats förvånansvärt lite. Hon vill i stället se matrescens som en ram som rymmer både det svåra och det som växer. Samtidigt varnar hon för att ordet nu har börjat säljas, med lite etisk kontroll.