Krystningen

Ibland händer det att en förlossning som fått vara ifred plötsligt växlar upp i slutet. Värkarna blir korta, kraftfulla och helt ofrivilliga, och barnet är ute på några få sådana, utan att kvinnan medvetet behöver krysta. Läkaren Michel Odent gav fenomenet namnet fosterutdrivningsreflexen, och byggde på barnmorskeforskaren Niles Newtons försök på möss på 1960-talet, där en störd eller iakttagen mus fick en långsammare och svårare födsel än en som fick vara ostörd i sitt bo.

Bakom reflexen ligger kroppens egen hormonregi. Oxytocinet, samma hormon som driver hela förlossningen, når sina högsta nivåer allra sist, precis före födseln (Uvnäs-Moberg med flera, 2019). Till det kommer en kort kick av adrenalin, den plötsliga vakenhet många beskriver strax innan barnet kommer, som ger de sista värkarna extra kraft. Barnet svarar med en egen, mycket stor adrenalinkick i själva födelseögonblicket. Den är inte skadlig utan skyddande: den hjälper lungorna att tömmas på fostervatten och börja andas, skyddar hjärnan och gör barnet klarvaket för det första mötet (Lagercrantz och Slotkin, 1986).

Det ärliga är att fosterutdrivningsreflexen bygger på fysiologi och klinisk erfarenhet, inte på lottade studier. Man kan inte lotta kvinnor till att känna sig ostörda eller inte, så den här bilden är hur en ostörd födsel kan fungera, inte en garanti för hur din blir. Men den säger något viktigt: krystningen är i grunden något kroppen kan, inte bara något du gör.

Det finns två sätt att krysta. Det dirigerade, där någon säger åt dig att dra in ett djupt andetag, hålla det och krysta så länge och hårt du kan medan de räknar. Och det spontana, där du krystar bara när kroppens egen impuls kommer, ofta i korta tag och med andningen igång. Skillnaden är inte liten.

Forskningen ger inget stöd för att dirigera krystningen. Cochranes genomgång (Lemos med flera, 2017) hittar ingen metod som är bevisat bättre, och landar i att kvinnans egen impuls och känsla ska få styra. Det som däremot är mätt är baksidorna av att tvinga. Kvinnor som fått krysta på kommando hade tre månader efter födseln sämre blåsfunktion, mindre kapacitet och senare känsla av att behöva kissa, än de som fått krysta spontant (Schaffer med flera, 2005). Långa krystningar med hållen andning sänker också barnets syrenivå mer under själva trycket (Simpson och James, 2005), och kvinnor är mindre nöjda efteråt (Yildirim och Beji, 2008). Mekaniken bakom syret är enkel: håller du andan och pressar hårt stiger trycket i brösten, blodet får svårare att komma tillbaka till hjärtat, och flödet till moderkakan minskar en stund.

Samtidigt ska det sägas rakt vad forskningen inte visar. Den visar inte att barnet tar bestående skada, de samlade studierna ser ingen skillnad i barnets Apgar eller navelsträngsvärden vid födseln (Prins med flera, 2011). Dirigerad krystning kan spara någon liten stund, och de brittiska riktlinjerna NICE behåller den som ett alternativ för en förstföderska med epidural. Skälet är att en epidural dämpar känseln i bäckenbotten, så att krystimpulsen försvagas eller uteblir, och långt ifrån alla med epidural känner reflexen. Då kan lite vägledning behövas. En sak till: spontan krystning är inte samma sak som att skjuta upp krystningen, att avvakta med en epidural har tvärtom visat sig sämre, och de två blandas ofta ihop.

Det som får kroppen att våga släppa fram de ofrivilliga utdrivningsvärkarna är inte teknik, utan känsla. Reflexen kommer lättast när kvinnan får känna sig trygg och privat: lugn omkring henne, dämpat ljus, värme, och att slippa bli tilltalad, iakttagen eller ombedd att vara förnuftig. Då kan oxytocinet, kroppens lugn- och närhetshormon, få leda arbetet (Uvnäs-Moberg; Buckley, 2015).

Motsatsen bromsar. Rädsla, starkt ljus, frågor och känslan av att vara betraktad frisätter adrenalin, och tidigt i förlossningen motverkar adrenalinet oxytocinet och kan sakta ner eller stanna av allt. Samma logik gäller mycket av det som gjorts till rutin: att bli tillsagd hur man ska krysta, att ligga på rygg, att vara fastbunden vid en övervakningsapparat, att ha en klocka som tickar. Var och en kan störa det skede som annars sköter sig självt.

Här ska man vara ärlig om kunskapsläget. Det går inte att lotta kvinnor till att känna sig trygga eller iakttagna, så hela kedjan från miljö till hormon till utfall vilar på fysiologi, djurförsök och observation, inte på lottade studier. Och övervakning och ingrepp finns av riktiga skäl: när något verkligen håller på att gå fel räddar de barn. Det här är inte ett argument mot hjälp när den behövs, utan mot att rutinmässigt störa en födsel som är på väg att gå bra av sig själv.