Spontan mot dirigerad krystning

Det finns två sätt att krysta. Det dirigerade, där någon säger åt dig att dra in ett djupt andetag, hålla det och krysta så länge och hårt du kan medan de räknar. Och det spontana, där du krystar bara när kroppens egen impuls kommer, ofta i korta tag och med andningen igång. Skillnaden är inte liten.

Forskningen ger inget stöd för att dirigera krystningen. Cochranes genomgång (Lemos med flera, 2017) hittar ingen metod som är bevisat bättre, och landar i att kvinnans egen impuls och känsla ska få styra. Det som däremot är mätt är baksidorna av att tvinga. Kvinnor som fått krysta på kommando hade tre månader efter födseln sämre blåsfunktion, mindre kapacitet och senare känsla av att behöva kissa, än de som fått krysta spontant (Schaffer med flera, 2005). Långa krystningar med hållen andning sänker också barnets syrenivå mer under själva trycket (Simpson och James, 2005), och kvinnor är mindre nöjda efteråt (Yildirim och Beji, 2008). Mekaniken bakom syret är enkel: håller du andan och pressar hårt stiger trycket i brösten, blodet får svårare att komma tillbaka till hjärtat, och flödet till moderkakan minskar en stund.

Samtidigt ska det sägas rakt vad forskningen inte visar. Den visar inte att barnet tar bestående skada, de samlade studierna ser ingen skillnad i barnets Apgar eller navelsträngsvärden vid födseln (Prins med flera, 2011). Dirigerad krystning kan spara någon liten stund, och de brittiska riktlinjerna NICE behåller den som ett alternativ för en förstföderska med epidural. Skälet är att en epidural dämpar känseln i bäckenbotten, så att krystimpulsen försvagas eller uteblir, och långt ifrån alla med epidural känner reflexen. Då kan lite vägledning behövas. En sak till: spontan krystning är inte samma sak som att skjuta upp krystningen, att avvakta med en epidural har tvärtom visat sig sämre, och de två blandas ofta ihop.