Ergonomiska sittdelar: ett omärkt ord, och ingen forskning bakom det

En sittdel är godkänd från ungefär sex månader, när barnet har nackstyrka nog att hålla upp huvudet självt. Fram till dess ligger barnet plant i liggdelen. Det är alltså ett barn som redan sitter stadigt som frågan gäller, och för det barnet finns ingen forskning om sitsens form. Ingen har följt barn i skålad respektive plan sittdel och jämfört hur det gick, varken för ryggen, höfterna eller motoriken.

Ordet i sig betyder ingenting bestämt. Ergonomisk är inte skyddat, ingen myndighet definierar det, och två tillverkare kan mena helt olika saker med det. Det finns inget krav på att en sittdel som kallas ergonomisk ska vara utformad på något särskilt sätt, och ingen mätning som säger vad den i så fall borde uppfylla.

Kritiken mot skålformen är ett resonemang om kroppen, och den kommer från fysioterapeuter. Invändningen är att en djup skål ger så mycket stöd att barnet inte behöver balansera överkroppen själv, och att en lutande sits i kombination med lutat ryggstöd låser bäckenet i ett läge barnet inte kan ta sig ur. En plan sits med rak rygg som går att fälla låter barnet arbeta själv och byta vinkel i höft och knä. Det låter rimligt, och det kan mycket väl stämma. Men de som för resonemanget är själva tydliga med att beläggen saknas, och det ska läsas som just ett resonemang. Påståendet att sittställningen formar barnets bakhuvud dyker ofta upp i samma sammanhang, och det har inget stöd alls.

Ett ställe där utformningen ändå betyder något är sittdelar som säljs som användbara redan från födseln. Där avgör inte etiketten utan om sitsen verkligen går att fälla helt plant. Fälls den plant fungerar den som en liggdel. Stannar den i mellanläget mellan liggande och sittande sitter en nyfödd halvupprätt, och det är en annan sak än en sittdel, med egna och betydligt bättre undersökta frågor.