Dödföddheten och igångsättningen den motiverar: en verklig risk och en trubbig lösning

Det här är den siffra vården oftast lutar sig mot. Risken för dödföddhet är högre hos äldre kvinnor i sen graviditet, och i absoluta tal går den från omkring 1 per 1000 pågående graviditeter hos yngre till ungefär 2 till 3 per 1000 vid 40 plus (Reddy 2006, Avagliano 2022). Logiken bakom att erbjuda igångsättning tidigare är att en 40-åring i vecka 39 har ungefär samma risk som en 25 till 29-åring i vecka 41, den tidpunkt då igångsättning redan erbjuds alla (ACOG och RCOG).

Men väg in vad de absoluta talen betyder. En risk på 2 till 3 per 1000 betyder att fler än 997 av 1000 inte drabbas. Och när nyttan av att sätta igång mäts blir den trubbig: i en engelsk studie på 77 000 förstföderskor 35 plus (Knight 2017) skulle det behövas 562 igångsättningar vid vecka 40 för att teoretiskt förhindra ett enda dödfött barn. Den enda randomiserade studie som direkt testat igångsättning på grund av ålder (Walker, NEJM 2016) fann ingen minskning av kejsarsnitt och var inte ens byggd för att mäta dödföddhet. Barnmorskeforskare som Sara Wickham påpekar att mycket av underlaget är gammalt och att studierna sällan skiljer åldern i sig från samsjuklighet som är vanligare hos äldre.

En sak är värd att hålla isär: den svenska SWEPIS-studien, som visade 0 mot 6 dödsfall och skrev om praxis, gällde alla lågriskgraviditeter i vecka 41 till 42, inte en åldersgrupp. Den säger något om överburenhet, inte om att sätta igång tidigare enbart för att du fyllt 40.