Bäckenbotten: träningen fungerar bäst innan det har hänt

Cochranes översikt över bäckenbottenträning (Woodley med flera, 2020) samlar 46 studier och 10 832 kvinnor från 21 länder. Utgångsläget den beskriver: ungefär en tredjedel av kvinnorna har urininkontinens efter en förlossning, och upp till var tionde har analinkontinens.

Det starkaste fyndet gäller kvinnor som ännu inte läcker och som tränar under graviditeten. De hade 62 procent lägre risk för läckage sent i graviditeten, relativ risk 0,38 med måttlig tillförlitlighet, och 29 procent lägre risk tre till sex månader efter födseln, relativ risk 0,71 med hög tillförlitlighet. Hög tillförlitlighet är ovanligt i det här fältet och värt att stanna vid. Vid sex till tolv månader räcker underlaget inte för att säga något säkert. Träningen i studierna var strukturerad och handledd, inte en lapp i handen vid utskrivningen.

För kvinnor som redan läcker efter förlossningen såg samma översikt ingen säkerställd skillnad vid sex till tolv månader, relativ risk 0,55 med konfidensintervall 0,29 till 1,07, tre studier och låg tillförlitlighet. Det ska läsas som att studierna på eftervården är för få och för små, inte som att träning är verkningslöst. I den bredare forskningen på kvinnor med ansträngningsinkontinens är effekten tvärtom stor: 56 procent av dem som tränade blev av med läckaget, mot 6 procent av dem som inte gjorde det, relativ risk 8,38 med hög tillförlitlighet (Dumoulin med flera, 2018). Att något är oprövat och att något inte fungerar är två olika saker, och det är den skillnaden som brukar försvinna när en kvinna får höra att det inte finns så mycket att göra.