PTSD efter förlossningen: vad som hjälper och vad som bara låter bra

Att omkring 4 procent utvecklar posttraumatiskt stressyndrom efter en förlossning, och att fler bär traumatiska upplevelser utan att uppfylla diagnoskriterierna, finns beskrivet här i biblioteket under Eftervärkningarna. Det här handlar om vad som händer sedan. Symtomen är påträngande minnen som kommer utan att man kallar på dem, mardrömmar, undvikande av allt som påminner, och en kropp som inte slutar vara på sin vakt. Det går inte över av att man skärper sig.

Den vanligaste insatsen är ett samtal där man går igenom förlossningen efteråt. Cochranes genomgång (Bastos med flera, 2015) samlade sju lottade studier och landade i att underlaget varken räcker för att visa nytta eller skada av strukturerad debriefing efter förlossning. Brittiska NICE stöder inte att den ges rutinmässigt. En metaanalys av tidiga insatser efter en svår födsel, 11 studier och 1 875 kvinnor, såg att korta samtal ledda av barnmorska eller kliniker inom 72 timmar minskade symtomen vid fyra till sex veckor, en standardiserad effekt på 0,58 med konfidensintervall 0,26 till 0,91. Spridningen mellan studierna var samtidigt stor, och författarna själva menar att ingen enskild insats ännu kan rekommenderas som rutin.

Ett samtal med barnmorskan som fyller luckorna och svarar på vad som faktiskt hände är värt mycket, och många vill ha det. Det är bara inte en behandling, och det ska inte ersätta en. För etablerad PTSD är det traumafokuserad behandling som har stöd, samma som vid andra trauman: traumafokuserad KBT och EMDR. På just förlossningstrauma är studierna små och unga, en av de EMDR-studier som brukar lyftas omfattade 20 kvinnor, och större försök pågår. I praktiken betyder det att du kan behöva be om traumabehandling vid namn i stället för att nöja dig med det allmänna stödsamtal som erbjuds först.