Cochrane (2020): hinnsvepning sparar någon enstaka igångsättning, men ändrar inget annat

Hinnsvepning går till så att en barnmorska eller läkare för in ett finger genom livmodertappen och lossar fosterhinnorna från livmoderns nedre del. Tanken är att det frigör hormoner som kan få kroppen att starta själv. Det förutsätter en vaginal undersökning och erbjuds vid fullgången tid, oftast från vecka 39 till 41. Före dess finns inget stöd för att det hjälper. Hela forskningen är gjord vid eller nära fullgången tid. Cochrane-översikten (Finucane med flera, 2020) väger samman 44 studier med 6 940 kvinnor.

Resultatet är blygsamt. Något fler kommer igång spontant, och andelen som behöver en formell igångsättning sjunker från omkring 313 till 228 per 1 000. Det betyder att ungefär tolv kvinnor måste hinnsvepas för att en enda ska slippa igångsättningen. Där tar nyttan slut. Kejsarsnitten blir inte färre, andelen vaginala födslar är oförändrad, och inget i materialet pekar på att barnen mår bättre. Författarna bedömer evidensen som låg, för kejsarsnitt måttlig.

Nackdelarna är de man sällan hör innan. I en av studierna tyckte hälften att ingreppet var "lite obehagligt" och var sjätte att det gjorde ont eller mycket ont. Blödning och småblödning efteråt är vanligt, liksom oregelbundna pinvärkar som håller en vaken utan att bli en förlossning. SBU:s svenska genomgång landar i samma försiktiga slutsats: möjligen effektivt, men mer forskning behövs. Hinnsvepning är ett lågriskingrepp som kan korta väntan för någon, inte en åtgärd som ändrar hur födseln slutar.